måndag 21 mars 2011

Med hjärtat i Japan

Så är vi nu hemma. Vi har svensk, fast mark under fötterna. Vi kan sova gott i vår lägenhet på Söder. Gå och lägga oss utan att packa flyktväska eller vakna mitt i natten av att hela huset skakar. Ändå känner vi oss lite som flyktingar. 

När det stora 9.0 skalvet kom var vi inne på ett av Tokyos största teknikvaruhus. Bara sekundrar innan hade jag letat upp min man, varför vet jag inte riktigt men jag är väldigt, väldigt glad att jag gjorde det. Vi trodde först att det var en av de där vanliga jorbävningarna, en liten som snart lägger sig. Det visade sig vara väldigt fel, det blev snabbt värre och värre. Jag fick en sådan fruktansvärd overklighetskänsla. När jag satt där, hopkrupen på golvet i Yodabashi, trodde jag att vi skulle få hela huset över oss. Där inne på det gigantiska varuhuset krympte världen för en stund och det fanns bara Samuel, jag och Alva. När det lugnade sig såg jag en man precis bredvid oss. Han satt i kostym med portföljen över huvudet och skrattade, nervöst naturligtvis, förmodligen lika rädd som mig. 

Jag tror att jag förstår japanerna bättre nu. Deras besatthet av att riva gammalt och bygga nytt, deras fascination för den vackra men korta körsbärsblomningen och deras fullkomligt galna tv-shower är kanske ett sätt att hantera rädslan och allvaret i ett land där varje familj har flyktväskan packad, utifall det värsta inträffar. 
Själv är jag full av beundran. Det är ett vackert land och ett vackert folk. De delar med sig, hjälper och accepterar. Den gamla filosofin wabi sabi: att se det vackra i det vardagliga och ofullkomliga och att acceptera döden och alltings förgänglighet är nog djupare rotad i den japanska folksjälen än vad vi kan förstå. 

Den här resan har varit en kärlekshistoria. Kärlek till ett annat land och till en stad där vi under de senaste månaderna har byggt ett hem, men också till de människor som vi har träffat. 

Dagen efter den stora jordbävningen fick mitt förhållande till Japan sig en törn. Marken kokade av hundratals efterskalv och själv upplevde jag det som en otrohetskris, ett brutet förtroende. Försoningen kom i Nakano City. Där vid ett körsbärsträd fullt av bin föll både jag och Samuel handlöst för Nakano, kanske just för att situationen var som den var. 
En sak är i alla fall säker. Mitt hjärta har blivit lite större under den här resan. Och en del av det tillhör för alltid Japan och vårat underbara hem i Tokyo. 
/Erica

Det här monumentet står i Västra Shinjuku.
Vi gick förbi det på vägen hem nästan varje dag.
Bilden är tagen dagen efter den stora jordbävningen.


Vi har fått så mycket hjälp både av människor på Tokyos gator och av våra japanska vänner. Jag tänker mycket på dem och hur de har det. 


För att hjälpa via Röda Korset: SMS:a AKUT JAPAN till 72900 så skänker du 100 kronor.






Vi har valt att hjälpa via Japanska Röda Korset. På Japan Today finns länkar till olika organisationer som driver hjälparbete i det drabbade området. Dessa hittar du här

Foto: Hemma på min gata i stan

1 kommentar:

  1. Så sorgligt och vackert Erika!!!!
    Känner med er....en upplevelse för livet..
    tack och lov att ni kom hem oskadda...
    Varma kramar Cattis

    SvaraRadera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...